Redan de gamla grekerna voro utdöda på 1960-talet och i Luleå höll jazzen på att bita i samma gräs......
Som en frontalattack mot detta dystra öde bildandes Luleå Storband av några entusiaster varav två fortfarande spelar i bandet. Året var 1967 och här är vad en av pionjärerna, Nalle Ohlson, brukar berätta vid lägerelden om kvällen:
"Det var i nådens år 1967 och man hade slutat att dansa till jazzmusik för några år sedan. Alla vi som inte tyckte att det var kul att lira pop och svensktopp fick lägga lurarna på hyllan och hoppas på bättre tider (själv började jag spela valthorn i orkesterföreningen). Men många musikanter kunde bara inte hålla sig från damma av hornen och blåsa blå toner hemma i garderoben. Emellanåt sågs man på stan och snackade jazz och minnen från fornstora dar.
Så var det någon som kom över ett tryckarr på en gammal jazzstandard, "9.20 Special", och sa "tänk om..." eller "nej nu tusan....!" eller nåt liknande med sådan kraft att någon vecka senare satt vi där (var det nu kan ha varit, -gamla soldathemmet i Norra Hamnen?), fyra saxar, tre eller fyra trumpeter och ett komp, och vi försökte låta som ett riktigt storband. Vi tyckte att det lät riktigt festligt trots att vi inte kunde uppbringa någon trombonist!
Fröet var sått och grodde. Vi skaffade fler arr, vi blev blev fler musiker. Fem saxar, fyra trumpeter och en ventilbasunist (som fick utgöra trombonsektionen) och vi hade faktiskt ett riktigt bra komp. Vi lät höra av oss på en del allmänna ställen och folk tyckte att det var helt fantastiskt. Sa dom i alla fall, på ett uppmuntrande sätt, och det lät nog inte så illa. Vi var ju vana musikanter på rutinens brant som läste noter ganska skapligt och alla var intresserade, så det är klart att vi gjorde vissa framsteg.
Efter något år anslöt vi oss till Luleå Musikkår (eftersom det kanske skulle kunna innebära ekonomiska bidrag) men fann det snart för gott att hoppa av och bli självständiga igen. Och på den vägen är det fortfarande. Vi är en ideell förening och klarar oss ganska så bra.
Detta var storyn om födslovåndorna..."
Men uppenbarligen förkovrades bandet till den grad att bara något decennium senare kunde även internationella berömdheter tänka sig att gästspela. Ordföranden Christer Ödberg får nu ordet och berättar så här om Ernie Wilkins sejour med Luleå Storband i början av 80-talet:
"Ernie Wilkins var en stor gestalt inom amerikansk jazz och var väl särskilt bemärkt för sitt arbete som saxofonist och arrangör åt Count Basie. Han bidrog också till många andra bands repertoarer. På senare år flyttade han till Köpenhamn där han ledde ett eget band; Ernie Wilkins Almost Big Band.
Ernie var en angenäm bekantskap, sofistikerad, dynamisk, vänlig och allmänt välartad. Han hade dock temperament och kunde under repetitionerna inte alltid undanhålla kritiska synpunkter avseende storbandets förmåga att exekvera hans arrangemang.
Våra välmenade men fruktlösa ansträngningar att framföra hans arr på Joe Henderson-låten Recordame till belåtenhet föranledde några minnesvärda kommentarer. Den första var ”Oh, I´m so tired.” Efter en stunds eftertanke tillade han: ”It ´s so easy. It´s as easy as makin´ love to a woman.”
En av låtarna innehöll ett parti som enligt arrangemangets instruktioner skulle spelas ganska soft. Trumpetarna - under ledning av Nalle Ohlson - tog fasta på detta och spelade verkligen soft. Ernie uppmärksammade detta och sa ”I can´t hear the trumpets.” Nalle försökte försvara sektionen med att det stod ”p” i arret. Ernie replikerade: ” I said I wanna hear you. The trumpets sounds as if you were dying.”
Så småningom blev han på bättre humör. Vi hade hunnit tjuvträna på den snabba, krävande och ganska märkliga Basie Power. Han lutade åt att vi kanske skulle stryka den ur konserten men vi lyckades övertyga honom om att han borde ge oss en chans. Redan på den första genomspelningen visade vi var skåpet skulle stå och efter detta sken Ernie som en sol. Ett solsken som sedan bestod under resten av hans sejour i Luleå och som innefattade några mycket minnesvärda konsertframträdanden i Luleå och Piteå."
Och mer kanske kommer senare om redaktören till äventyrs lyckas pressa någon på ännu fler förhistoriska detaljer. Tex om turnén till Leningrad borde finnas någonting att berätta (även om ryktet antyder att det också finns en hel del att förtiga), om Arja Saijonmaa vars klänning en afton på Gültzauudden i Luleå häktades ihop av en säkerhetsnål som till vardags gjorde tjänst som tyngd i det snöre som satt i den trasa som användes för att torka ur en klarinett av märket Selmer (ja nu återstår ju i och för sig inte mycket av den historien...) och mycket annat.